1200-4Foto Robert Eklund/Expressen

Efter genrepet på väg till kiropraktorn smäller det till, jag krockar med en annan bil. Krockkudden exploderar i mitt ansikte och det svartnar för ögonen. Allt står stilla och jag ser hur det ryker inne bilen. Jag tänker att jag kanske har skadat en annan människa och känner en rädsla så stark att jag har svårt att röra mig. När jag ser mannen från den andra bilen komma gående mot min bil sprutar tårarna. Han lever, tänker jag. Han lever. Han hjälper mig ur bilen och jag kramar honom och frågar hur han mår. Det slutar ändå med att det är han som tröstar mig då jag inte kan sluta gråta. Hur gick det här till? Varför? Jag har aldrig krockat i mitt liv. Från bilen kommer en röst, en kvinna frågar hur vi mår. När krockkuddarna utlöses så ringer bilen larmcentralen. Hon frågar om vi behöver ambulans. Han säger att det inte är nån fara. Vi mår båda bra. Ingen är skadad. Sakta börjar jag ta det till mig. Vi mår bra. Ingen fara. Allt gick bra.

IMG_8381Trots allt har jag krockat. Jag har kört in i en annan persons bil. Det är så fruktansvärt att jag blir illamående när jag tänker på det. Bilar stannar, bärgningsbilar kommer, blinkade lampor, en annan bil med en parkeringsvakt och ytterligare en bil med en trafikkille kommer. Jag ringer Jacob. Ringer mamma. Alla är så snälla. Håller om. Jag står barbent i träningskläder och skakar. Jag är chockad och fryser. Killen som jobbar för trafikverket säger åt mig att värma mig i hans bil. Jag kramar Sören säger förlåt. Förlåt förlåt. Han säger att det är okej. Nån säger att vi ska åka till sjukhuset men jag vill inte. Jag känner att jag mår bra. Jag mår bra. Min bil går inte att köra och bärgas bort. I allt detta händer något som får oss att skratta. Sören, som mannen heter, vars bil jag krockat med, säger med ett leende att han var på väg till kiropraktorn och att det ju var synd att han missade tiden för nu skulle han ju behöva det lite extra. Jag skrattar och säger att det är lustigt för dit var jag också på väg. Det visar sig dessutom att vi var på väg till samma kiropraktor Lennart Gedin. En av killarna som hjälper till, förlåt att jag inte kommer ihåg ditt namn, erbjuder sig att skjutsa mig dit. Sören får i gång sin bil, den är bucklig bak men behöver inte bärgas tack och lov, och kör dit på egen hand. Vi möts hos kiropraktorn som kolla upp oss, nerver, ryggar, nackar. Vi är okej.

Skärmavbild 2015-12-14 kl. 15.09.17

Jag är så oerhört tacksam att det hela gick bra ändå. Bilen är borta i flera veckor men vad spelar det för roll – ingen är skadad. Tack Sören för att du var stark när jag var svag, tack Lennart och tack alla snälla ni som var på plats där på vägen i Märsta idag och tog hand om oss. Tack! Jag har de senaste veckorna på flera olika sätt blivit påmind av omvärlden hur mycket kärlek det ändå finns, hur många snälla goda hjälpsamma människor det finns runt omkring som är redo att rycka in, stötta, och hjälpa. Det är tack vare alla såna människor som man ändå kan tro på en god värld. Jag är så tacksam för att det finns godhet och jag ska försöka ge lika mycket tillbaka.

Kramar Linda

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: